Dynghund!

För oss människor känns ju dynga ganska så äckligt. Ingenting vi direkt vill stoppa i munnen eller rulla oss i, hunden däremot är inte alls känslig för sådant. De tar sig gärna en smakbit och vill gärna lukta dynga, då är det ju smart att rulla sig i det. Men det gillar inte direkt ägaren, det kan jag intyga. Sigge kom på knepet att rulla sig i dynga för några veckor sedan när vi gick ute på en åker. Jag tyckte att det luktade dynga men kunde inte direkt se något. Såg att Sigge höll på med något satyg så jag ropade in honom, då hade han rullat sig så fint och var alldeles brun. Snacka om att jag skämdes när jag gick hem, kändes som att det bara stank om hela ekipaget när vi gick hemåt. (jag bor ju i centrum, där det som ni vet vistas endel folk) Så det blev till att bada två-tre gånger med schampo och balsam. Men han luktade lite fortfarande :-)

Dynghunden Sigge!